Tre år har gått....

Över tre år har gått sedan debuten. Vi började första året med att behandla diabetesen med pennor. Insulin: NovoRapid och Levemir. I december 2013 fick vi en metronicspump, Insulin: Humalog, som gjorde livet mycket lättare för Vilmer. Att äta blev återigen en otraumatisk upplevelse. I februari 2015 fick Vilmer en kväll krampanfall. Veckan efter fick vi en cgm. Detta underlättar Vilmers och vårt liv som föräldrar ännu mer. Inte bara att slippa störa honom i lekar för att ta blodsockret utan att faktiskt kunna hålla kolla på blodsockret från andra våningen i huset underlättar extremt mycket. Det är inte bara för Vilmers del, utan också för lillebror som också kan bli störd för att man är tvungen att springa ifrån och hjälpa till. Idag har vi nu fått en ny Metronicspump. Denna är helt fantastisk! Den känner av med hjälp av dess kontinuerliga blodsockermätare av när han blir för låg och stänger därför av sig. Detta ger självklart en helt annan trygghet på nätterna. Med detta sagt så är det inte underhållsfritt att ha ett barn med diabetes. Men jag måste säg att det är en helt annan slags av underhåll... om ni förstår hur jag menar.

det som inte får hända händer

Jag har inte skrivit här på väldigt länge. Men jag måste skriva av mig. Det som inte får hända hände förra veckan...

Mitt älskade lilla Troll fick en kramp. Nu vet jag hur jag blir i en krissituation. Hispig är väl ett ord man skulle kunna kalla det som. 

Först trodde jag att han drömde och fortfarande sov. Men snart insåg jag att något var fel då han inte vaknade när vi ville väcka honom ur världens hemskaste dröm. 

Jag fick order av min sons pappa att springa och hämta något sött samtidigt som jag försökte nå 112. 

Jag lyckades få med alla olika sötsaker man kan tänka sig. Dock inget som man kan ge till någon som krampar... Vi fick byta och jag satte mig hon Vilmer och Peter fick hitta någonting sött och fortsätta kontakten med 112. 

Krampen varade inte speciellt länge. 6 minuter pratade vi med 112. Så jag kan gissa nu i efterhand att krampen varade 7 minuter. 112 larmade redan när jag ringde och 2 minuter efter vi lagt på luren med 112 kom ambulansen. Vi är extremt glada över att det finns så fantastiska människor. 

Natten spenderades på barnavdelningen med blodsockerkontroller varje timme. 

Igår fick vi en CGM. Det är inte självklart att man får det i vår region. Det är tragiskt att det måste ske någonting sådant här hemst för att man ska få de bästa möjliga verktyg/hjälpmedel som finns. 

Jag hoppas att vi aldrig behöver uppleva detta igen. Denna händelse är utan att tveka det värsta jag har sett/varit med om i hela mitt liv. Att se sitt barn låta och betee sig så annorlunda. Mitt barns ansiktsuttryck kommer vara fastetsat i hjärnan för all framtid. 

1 år

Idag för exakt ett år sedan blev vi föräldrar till ett barn med diabetes.
Det är en av de hemskaste dagarna, veckorna, i mitt liv. Jag minns det som om det hände i går trots att allt har landat.
Vid denna tidpunkt hade jag precis kommit hem från sjukhuset. Jag låg i soffan och hade somnat lillkillen när alla dagens intryck flög över mig. Allt bara snurrade runt i huvudet. Jag hade anat att han var sjuk i diabetes, alla tecken var där, ändå blev jag så chockad av beskedet som gavs under just denna dagen, för ett år sedan.