Mitt älskade lilla Troll fick en kramp. Nu vet jag hur jag blir i en krissituation. Hispig är väl ett ord man skulle kunna kalla det som.
Först trodde jag att han drömde och fortfarande sov. Men snart insåg jag att något var fel då han inte vaknade när vi ville väcka honom ur världens hemskaste dröm.
Jag fick order av min sons pappa att springa och hämta något sött samtidigt som jag försökte nå 112.
Jag lyckades få med alla olika sötsaker man kan tänka sig. Dock inget som man kan ge till någon som krampar... Vi fick byta och jag satte mig hon Vilmer och Peter fick hitta någonting sött och fortsätta kontakten med 112.
Krampen varade inte speciellt länge. 6 minuter pratade vi med 112. Så jag kan gissa nu i efterhand att krampen varade 7 minuter. 112 larmade redan när jag ringde och 2 minuter efter vi lagt på luren med 112 kom ambulansen. Vi är extremt glada över att det finns så fantastiska människor.
Natten spenderades på barnavdelningen med blodsockerkontroller varje timme.
Igår fick vi en CGM. Det är inte självklart att man får det i vår region. Det är tragiskt att det måste ske någonting sådant här hemst för att man ska få de bästa möjliga verktyg/hjälpmedel som finns.
Jag hoppas att vi aldrig behöver uppleva detta igen. Denna händelse är utan att tveka det värsta jag har sett/varit med om i hela mitt liv. Att se sitt barn låta och betee sig så annorlunda. Mitt barns ansiktsuttryck kommer vara fastetsat i hjärnan för all framtid.
