Dag med lågt socker

Idag skulle vi till sköterskan igen för att gå över insulindoserna. Vi ska dra ner det långverkande insulinet på morgonen och sänka även till lunch och middag. Men även om vi gjort detta så har han fått lågt socker efter måltiderna. Han var nere på 2,9 en vända… då blev det lite druvsocker och 1,5 smörgås med makrill på. Han slök dom snabbare än en annan han blinka kändes det som.
Vi har haft besök av en förskolekompis från Göteborg. Det var längesedan de sågs senast men fann varandra hur snabbt som helst igen som om de inte varit i från varandra alls. Kul!'
Sedan bar det av ner till stan för att köpa en ny väska till mig. Jag kan inte ha min lilla handväska som jag har när man behöver få med sig sockermätaren och sprutorna. Så jag hittade en väldigt snygg och praktisk väska som jag tror jag kommer kunna trivas med. Lite väl dyr, men de andra var antingen försmå eller ALLDELES för dyra.
När vi kom hem fick vi finbesök av goda vänner. De var så söta och hade med sig en melon som de tänkte vi kunde ha till fikat. Men Peter och jag kände att vi inte hade koll på om man kan ge Vilmer det utan att han åt någonting före. Men vi ville inte heller stoppa i honom mat igen då middagen skulle stå på borden 1 timme senare. Men vi glömde att bjuda Vilmer på melonen då… får ta det i morgon i stället.
Ikväll fick han ett konstigt blodsockerfall som fick mig att fundera på om blodsockermätaren mätte rätt. För han blev väldigt trött och kunde knappt hålla ögonen öppna, dessutom blev han väldigt svettig. Sockret låg ändå på 5.5 så det var ju inte någon onormal siffra. Väldigt bra eftersom vi precis ätit middag. Men han började klaga på att han var törstig och hungrig. Eftersom vi precis gett honom insulin så kunde vi ju med gott samvete ge honom smörgås. När han somnade ikväll tog vi hans värde igen och då låg sockret på 14,6… så nu blev det för högt. En “rekyl” kallas det tydligen för.
I morgon ska mina föräldrar passa barnen så Peter och jag kan få gå på bio. Men det får bli den sena bion så vi kan ge Vilmer sina sprutor, ge honom mat och lägga lillebror. Sen ligger bion 10 minuter hemmifrån så skulle det ske någonting så är det bara för dom att ringa hem oss. Men det blir lite förrberedning inför biobesöket. Jag måste se första filmen för att kunna se bion… Så nu vankas det Batman…. kanske inte min typ av film. Men Peter och jag har inte gjort någonting själva sedan jag var gravid med Elis. Så typ 1,5 år…
Godkväll…

Spontant besök på nya förskolan

I morse tog vi det hur lugnt som helst. Vilmer fick sitta och titta på sin nya passion Pokemon. Förstår inte mig på denna fascination. Men gillar han det så gör han
Vid halv ett kom morfar för att passa Elis medan vi andra tre åkte till sjukhuset för att prata med sköterskan och läkaren. Läkaren var tyvärr sjuk, men eftersom vi har så stort förtroende för sköterskan så går det bra utmärkt ändå. Vi ändrade lite i doserna i dag då Vilmer fick så lågt värde mitt i natten i natt. Så det långtidsverkande Levemiret drog vi ner på en halv enhet. Vi ska se hur det blir i natt.
Efter besöket på sjukhuset åkte vi till apoteket för att hämta ut lite wipes som man kan ha för att tvätta fingret som man ska ta blodsocker på när man är iväg på utflykt eller dyligt. Efter det åkte vi hem till mormor och morfar. Men innan vi anlände tog vi en titt på nya förskolan. Vi blev inbjudna in på gården och för att titta på lokalerna. Det kändes väldigt bra. Dessutom blev vi väl mottagna av en av våra blivande grannpojkar, William. Vilmer ser fram emot att få börja på förskolan massor. Det märkte vi då han utropade ett stort JIPPIE när vi berättade om att det var här han ska gå på förskolan.
När vi kom hem till mormor och morfar blev det massor av lek med killarna på gatan. Vi ska flytta till mitt barndomhem om 2 månader. Jag känner verkligen att det kommer bli så himla bra när alla barnen på gatan kommer gå på samma förskola och dessutom att de känner varandra redan innan vi börjar på förskolan.
Nu när vi kom hem från mormor och morfar så låg hans blodsocker nere på 3,3. Så tyvärr blev det en spruta till i kväll och en smörgås. Sist han hade lågt värde ville vi ge honom något som höjde sockret, men då steg det till skyarna då vi inte gav något insulin. Men det gjorde vi nu och efter att ha tagit sockret efteråt låg det på 6,.2. Men det blev taget lite väl tätt inpå måltiden. Han är så trött för kvällen att vi var tvungna att lägga honom nu. Det blir nog några extra kollar i natt gissar jag. Nu loggar jag ut för idag. God kväll!

Samtal med läkaren

Som jag tidigare nämnt skulle vi till läkaren och sköterskan idag också. Det blev ett besök hos dietisten på förmiddagen och sedan tillbaka för att träffa läkaren och sköterskan.Vi fick lite tips på böcker och så fick vi sitta ner och lära känna varandra lite mer.
Vi pratade en del om den kommande inskolningen på förskolan som ska ske om en vecka. Sköterskan ska ha ett samtal med personalen för att kunna gå igenom näringslära och skötsel av diabetesen. Vi kommer även få bjuda in övriga vänner och familj till det mötet. Då jag känner att förskolan känns väldigt främmande för diabetes så känns allt ganska jobbigt. Det hade varit en  annan sak om vi hade gått kvar på Vilmers förra förskola där personalen känt honom under en längre tid och vet hur han är när han mår bra eller dåligt. Detta blir jobbigare då jag inte känner personalen och personalen inte känner oss. Det kommer lösa sig. De hade bett sin chef om en assistent redan innan jag propsade på det. Det kommer så klart bli bra allt efter som vi lär känna varandra och de ser att Vilmer är en väldigt lättsam kille som sköter sig själv mycket. Han är en bra kompis och klarar det mesta själv. Det han behöver hjälp med är att ta sticken och någon som kan hjälpa honom att läsa av hur han mår. Får han lågt blodsocker ska det finnas tid för någon att kunna gå ifrån för att ge honom en macka. Jag känner inte heller att jag kommer vilja lämna honom själv på förskolan före alla känner sig bekväma med att ta hand om hans diabetes. Men just för tillfället känner jag att de ser diabetesen som en stor sak som kommer bli jobbigt för dom…. Längtar tills vi börjar med inskolningen. Då kommer allt falla på plats och jag kommer med största sannolikhet sluta att oroa mig. Allt som är ovisst är jobbigt…

Pratat med dietisten

Idag har vi varit iväg hos dietisten på Ängelholmssjukhus för att prata om mat. Det har gjort mig så mycket lugnare! Det kommer inte vara så mycket förändringar i vardagen som man från början målade upp. Han kommer kunna få äta lördagsgodis och han kommer kunna få äta den där glassen. Men som de gärna blir under sommarmånaderna, glass varje dag, får vi förändra. Men vi går ju mot de kallare månaderna vilket ändå skulle innebära andra rutiner…. Men att tänka på insulinet och varierad kost med långsamma och snabba kolhydrater är ändå någonting som alla ska tänka på för att äta sunt. Vi kommer få tänka på att alltid grunda med någonting som tas upp långsammare om man ska ge honom någonting som tas upp snabbt. Men detta är någonting som vi ändå alltid har haft ambition att göra. Äta godis gör vi efter maten eller glass tar vi efter maten! Jag hör mig själv hur man tjatat. Men den spontana glassen på utflykten går kanske mindre bra. Eller den där spontana fikan som bjuds på hos vänner får kanske tänkas igenom en gång till. Ge en smörgås först eller se till att ge honom någonting att äta innan man ska iväg på barnkalas. Från och med nu kommer vi nog bli 10 gånger så mycket hönsigare än vad vi tidigare varit.
Snart blir det blodsockerprov i lilla fingret efter att ha ätit lasagne. Hoppas på att det blir bättre än än igår. Resultatet igår efter kvällsmaten med lasagne blev lite väl högt...
Om en timme far vi tillbaka till sjukhuset för att träffa läkaren och sköterskan på Ängelholmssjukhus.

Vi blir inlagda…

Min son Vilmer är 4 år gammal. För två veckor sedan märkte jag att han började dricka kompiösa mängder.Istället för att äta lunch valde han att hinka i sig 5 glas med mjölk. Fine! Det var en varm dag, klart man blir törstig och efter 5 glas mjölk finns det väl sådär mycket utrymme kvar till någon mat. Jag tänkte att det går ju lika bra att äta om en stund. Men när en stund kom, ville han inte ha någon mat då heller utan 3 glas vatten. Någon mat den dagen kom såklart, men senare än vad jag trodde. Dagarna gick och han var hängig och ville hellre dricka än att äta. Egentligen var det väl inte så märkligt då vädret fortfarande var väldigt varmt. Det är ju inte så ovanligt att man under varma dagar inte är så sugen på mat och man behöver vätska. Men på lördagen när vi var iväg och skulle äta glass och han inte åt så mycket utan bara klagade på att han var törstig började jag verkligen att oroa mig. På måndag ska jag till BVC med lillebror Elis tänkte jag, då ska jag minsann passa på att fråga henne om Vilmers drickande. Sagt och gjort… hon sprang iväg och hämtade material för att ta blodprov. När hon kommer tillbaka med resultatet sa hon bara att jag inte skulle bli förvånad om han nog blev inlagd på sjukhuset redan idag. Blodsockret mätte 17,1. Jag ringer mina föräldrar att de måste åka och hämta min sambo Peter på hans jobb och därefter ta och passa lillebror. När familjen är samlad åker vi till Ängelholms barn och ungdomsmottagning med Vilmer. Där blev vi väl mottagna av läkare och sköterskor som redan blivit förvarnade av BVC att vi var på väg. De tog lite mer tester och konstaterade att han också hade socker i urinen. Läkaren går iväg och ringer till Helsingborgs lasarett att vi är på väg in. När vi kommer till Helsingborg är klockan ett och vi har inte ätit någon lunch. Vi får tillåtelse att gå till restaurangen och äta lite innan vi får träffa läkaren. Vi blir inlagda måndagen den 20 augusti. Livet kommer inte se likadant ut igen… min lilla kille har fått diagnosen DIABETES typ 1.
Vilmer är pappas pojke. Är han ledsen, slår sig eller blir rädd så är det pappa han vill ha, ingen annan. Så det var självklart att det var han som skulle stanna med honom på sjukhuset. I alla fall de första nätterna. Jag slöt upp så fort barnvakterna till lilleman kom på morgonen efter frukosten. Dagarna fylldes med läkarsamtal och sprutor, gamla hederliga VHS band med barnfilmer och de jävla sprutorna…. Peter blev kvar på sjukhuset hela veckan då det också bara var han som kunde få honom att ta sprutorna.
Idag, exakt 1 vecka sedan vi fick beskedet om diabetesen, 5 dagar sedan Vilmer började med “sticken” har även jag fått börja ge dom. Vilmer är stickrädd, men det stora “Mount Everest” är bara att bestiga. För från och med nu, blir det MÅÅÅÅNGA stick VARJE dag och för alltid…

För två veckor sedan

Det började för två veckor sedan... För en vecka sedan fick vi beskedet... Mitt barn har fått diabetes typ 1.
Fast det inte blev en jättestor chock för mig blev det definitiva svaret ändå som ett slag i magen.
Varför ska vi drabbas? Varför ska mitt lilla barn som bara är fyra år drabbas? Varför fick inte jag det i stället!? Det är inte rättvist!
De senaste dagarna har varit tumultartade. Vi har varit nedstämda och orken för att laga mat, städa och äta har varit obefintlig. Idag, exakt en vecka efter vi fått beskedet, diabetes typ 1, har alla känslor lagt sig och  arbetet för att få in alla rutiner som en del i vår vardag ska påbörjas. Följ gärna mig och min familj, hur vi lever med diabetes i vår familj och ge gärna oss tips på att underlätta eller förbättra. Fråga gärna om råd också! Nybörjare idag, men är mer än redo att lära mig mer!