Min son Vilmer är 4 år gammal. För två veckor sedan märkte jag att han började dricka kompiösa mängder.Istället för att äta lunch valde han att hinka i sig 5 glas med mjölk. Fine! Det var en varm dag, klart man blir törstig och efter 5 glas mjölk finns det väl sådär mycket utrymme kvar till någon mat. Jag tänkte att det går ju lika bra att äta om en stund. Men när en stund kom, ville han inte ha någon mat då heller utan 3 glas vatten. Någon mat den dagen kom såklart, men senare än vad jag trodde. Dagarna gick och han var hängig och ville hellre dricka än att äta. Egentligen var det väl inte så märkligt då vädret fortfarande var väldigt varmt. Det är ju inte så ovanligt att man under varma dagar inte är så sugen på mat och man behöver vätska. Men på lördagen när vi var iväg och skulle äta glass och han inte åt så mycket utan bara klagade på att han var törstig började jag verkligen att oroa mig. På måndag ska jag till BVC med lillebror Elis tänkte jag, då ska jag minsann passa på att fråga henne om Vilmers drickande. Sagt och gjort… hon sprang iväg och hämtade material för att ta blodprov. När hon kommer tillbaka med resultatet sa hon bara att jag inte skulle bli förvånad om han nog blev inlagd på sjukhuset redan idag. Blodsockret mätte 17,1. Jag ringer mina föräldrar att de måste åka och hämta min sambo Peter på hans jobb och därefter ta och passa lillebror. När familjen är samlad åker vi till Ängelholms barn och ungdomsmottagning med Vilmer. Där blev vi väl mottagna av läkare och sköterskor som redan blivit förvarnade av BVC att vi var på väg. De tog lite mer tester och konstaterade att han också hade socker i urinen. Läkaren går iväg och ringer till Helsingborgs lasarett att vi är på väg in. När vi kommer till Helsingborg är klockan ett och vi har inte ätit någon lunch. Vi får tillåtelse att gå till restaurangen och äta lite innan vi får träffa läkaren. Vi blir inlagda måndagen den 20 augusti. Livet kommer inte se likadant ut igen… min lilla kille har fått diagnosen DIABETES typ 1.
Vilmer är pappas pojke. Är han ledsen, slår sig eller blir rädd så är det pappa han vill ha, ingen annan. Så det var självklart att det var han som skulle stanna med honom på sjukhuset. I alla fall de första nätterna. Jag slöt upp så fort barnvakterna till lilleman kom på morgonen efter frukosten. Dagarna fylldes med läkarsamtal och sprutor, gamla hederliga VHS band med barnfilmer och de jävla sprutorna…. Peter blev kvar på sjukhuset hela veckan då det också bara var han som kunde få honom att ta sprutorna.
Idag, exakt 1 vecka sedan vi fick beskedet om diabetesen, 5 dagar sedan Vilmer började med “sticken” har även jag fått börja ge dom. Vilmer är stickrädd, men det stora “Mount Everest” är bara att bestiga. För från och med nu, blir det MÅÅÅÅNGA stick VARJE dag och för alltid…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar