Barnkalas

Idag var det Vilmers förra förskolekompis som hade 4 års kalas. Varför ska det vara så svårt att få till insulindoserna till kalas. Detta kalaset hade föräldrarna varit så söta och köpt sockerfritt godis och istället för mat bjöds det på köttbullar, prinskorv och grönsaksstavar. Efter blev det tårta. Vilmer åt inte så mycket av det, men ändå fick han väldigt högt blodsocker. Sedan 15:00 i dag har han legat på en “jämn” hög nivå… Till kvällsmat gav vi honom 2 enheter mer än vad vi brukar och en timme efter insulinet tog vi ett sockerprov till och han låg fortfarande för högt. Ska snart in och kolla honom, men det känns så svårt…

Helgen har varit supermysig. Peter och jag har fått oss lite bebismys hos en vän till oss som bor i Skövde. Vi har umgåtts med Peters föräldrar och ätit massa god mat och bara haft det allmänt mysigt. Jag ville verkligen inte åka hem. Under helgen har magen varit helt ok, men i morse när jag vaknade så började det strula igen. Det är okej när jag har känningarna i magen med att det svider och gör ont, men såååå jobbigt när jag går illamåendet. Ikväll har det ändå blivit bättre då illamåendet försvunnit. Skönt.

Alla räkningarna är betalda och jag kan stryka en sak på vår lista. Det är alltid skönt.

På återseende.

Svajiga dagar…

Idag har vi sammanställt dagarna som varit i diagram efter alla Vilmers blodsockervärden. Ojojoj, säger jag bara… även om vi inte ätit så annorlunda så har hans värden varit väldigt höga… Kanske kan det vara att hans egen produktion av insulin mer och mer börjat att avta… Några dagar under veckan har varit så perfekta att det endast skulle kunna gå att drömma om de värdena. Men de senaste två dagarna har vi misslyckats totalt eller så är det helt enkelt så att vi behöver öka insulindoserna.

Idag har både farmor och farfar tagit stick i magen på sig själva med våran test spruta och även tagit på Vilmer. Det har gått fantastiskt bra. Vilmer har visar hur allt fungerar och han gör det strålande för att bara vara 4 år gammal.

Idag har jag fått en klocka i trettioårs present av mina kära svärföräldrar. Jag fick själv åka in till stan och välja. Jag är sjukt nöjd. En armbandsklocka har jag inte använt på år och dar. Men sedan en kort tid tillbaka har jag mer och mer saknat det. Som ni själva kan tänka er är det många tidpunkter under dagen som jag måste hålla koll på och att behöva leta upp mobiltelefonen (som jag aldrig har i fickan) stup i kvarten är tidskrävande. Så idag fick jag mig en klocka som jag både behövde och önskat mig ett tag. Supersnygg!

 

I morgon blir det återresa ganska tidigt. Direkt efter en tidig lunch bär det tillbaka ner till ett stopp i Göteborg då det vankas barnkalas. Barnkalaset är hos en av Vilmers förra förskolekompis som också var en av hans bästa vänner när vi bodde i Göteborg. Det pratas fortfarande en hel del om honom, så det kommer bli väldigt roligt att få träffas igen gissar jag. Eventuellt blir det lite svampplockning för min del under tiden kalaset håller på och så är Peter med barnen på kalaset. Det är en liten bostad och hela 11 barn som kommer vara på plats. Dessutom en del föräldrar som kommer vara delaktiga/deltagande. Desto färre vuxna desto bättre gissar jag att födelsedagsbarnets föräldrar tänker. Så om vädret tillåter mig så går jag ut i gamla hemtrakter för att hitta svamp på kända ställen. Hoppas nu att inte allt är plockat redan

Hoppas ni haft en lika trevlig lördag som jag.

Första resan

Idag har vi åkt på vår första färd till Göteborg sedan vi flyttade till Ängelholm. Vi har varit och lekt med bästa kompisen. De hade så roligt tillsammans och jag vågade låta honom leka utom synhåll i längre än 30 minuter själv. Kanske var det också för att jag själv hade det så trevligt med bästisens mamma och allt runt omkring Elis som gjorde att jag glömde bort tiden lite. Men åt andra sidan såg jag att det gick bra utan att jag var över honom som en hök. Jag gissar att han också tyckte det var skönt .
Efter besöket i Göteborg bar det vidare till farmor och farfar i Skövde. Efter trevligt sällskap och många glas vin så är det dags för att slänga sig på huvudkudden och förhoppningsvis få några timmars sömn innan det är dags för att vakna igen.
Måste förstås berätta att Vilmer och jag var på ett café och käkade lunch i dag. Det gick jättebra! Jag var lite orolig för att han skulle göra en liten scen över att ta insulinsprutan. Det var väldigt mycket folk vilket resulterade i att vi fick dela bord med 2 andra. Men sprutan gick jättebra att ta! Puh! Så detta vågar jag mig på igen utan några som helst problem!
Nu ropar kudden högt och tydligt att den vill att jag ska sova
Godnatt!

Ytterligare ett steg framåt

Idag har vi lyckats otroligt bra med Vilmers blodsocker. Han har legat mellan 4,2 och 7,6 under dagen. Helt strålande! Dessutom har jag märkt en fantastiskt glad och koncentrerad pojke. Han har lyssnat på vad man sagt, orkat att leka själv länge och varit världens finaste storebror hela dagen. *lycklig*
Idag var det utflykt med förskolan i skogen. Det tog ca 30 minuter enkel väg att vandra dit. Mycket mysigt. Mackor och varmchoklad bjöds det på till barnen. Jag hade med mig lite saft till Vilmer. Att han inte kunde dricka varmchoklad rörde honom inte i ryggen överhuvudtaget. Han gillar inte det… Han var så lycklig över sin saft.
När det var dags för lunchen så ville han att en av fröknarna skulle ta sprutan… Han får ju lite fler poäng då. Och kommer han upp i 10 poäng så får han en liten Pokemon figur. Det gick jättebra. Idag satt jag inte med vid maten. Jag gick och satte mig på deras kontor. Det hade gått väldigt bra. Personalen vid Vilmers bord hade sten koll på vad han gillade och hur mycket han tog. Känns tryggt.
Magen min är fortfarande inte bra… Så nu ska jag lägga mig ner och vila.
Ha en fin kväll!

Ont i magen…

De senaste dagarna har jag haft ont i magen… Efter att ha googlat lite så har jag nog själv kunnat fastställa att jag faktiskt har magkatarr… Men medicinen som jag har fått prova hjälper mig inte… Ska testa den i morgon också… Idag har varit fruktansvärd och jag hoppas inte det blir värre… mår pyton…
Men bland allt jobbigt har jag ändå försökt att ha en trevlig dag med en vän på Hembygdsparken. Barnen lekte och hade roligt. Efter att vi lekt en liten stund tog jag blodsockret på honom och då låg han bara på 2,8. Lite druvsocker på det så lekte vi vidare. Men när jag skulle kolla en gång till på vart det landade så låg han fortfarande kvar på 2,8. Så då blev det till att gå tillbaka hem och så klart ytterligare ett druvsocker (till Vilmers stora lycka).
Vi har varit på gymnastik nu på kvällen. Efter mellanmålet som slutade med 2,5 mackor och 1 morot så var han väldigt mycket mer på hugget än de tidigare gångerna. Kul. Idag var det bara jag av alla barnens föräldrar som satt med inne i gymnastiklokalen. Jag vågar helt enkelt inte att Inte ha uppsikt på honom. Särskilt inte då han legat så lågt under eftermiddagen.
Nu blir det lite slappe i soffan.

Kantareller

Idag har jag fått en mammadotter dag med min kära mamma. Vi åkte till skogen för att leta efter trattkantareller. Vi fann lite och mamma tog på sig att hon och pappa skulle rensa dom. Himla skönt måste jag säg. Det roligaste är ju ändå att plocka dom. Rensningen och torkning är ju si så där.
Jag har antagligen fått lite magkatarr… På internet så står det att man ska försöka att skippa det man är stressad över… det är ju lättare sagt än gjort… Jag fick lite medicin mot magkatarr av mamma som hon hade hemma och ska prova det i morgon.
Ikväll har vi blivit lite oroliga för Vilmer. Han har suttit och gråtit över att han har så ont i sin panna. Sedan somnade han utan middag med ½ en het mer av insulin då han hade så högt blodsocker före maten. När vi väl tvingat i honom lite yoghurt så somnade han i soffan. Det känns som att det kommer kunna bli en lång natt…
Nu ska jag ta och knoppa för i morgon är det redan måndag (helgen går alldeles för snabbt) och då blir man själv hemma igen. Är Vilmer frisk i morgon så kommer vi att ha lite öppnaförskolan på schemat och på eftermiddagen är det idrott.
Godnatt!

Inget för mig…

Att vara uppe på nätterna för att starta upp hjärncellerna med blodsockertagningar är inte my cup of tea… Jag måste nog säg att jag inte är människa dagen efter utan ett monster… Min kära sambo kommer alltid hem efter en hektisk dag på jobbet och då han aldrig hinner gå på toaletten under hela dagen så är det de första han behöver göra när han kommer innan för dörren i princip. Självklart. Men för mig som varit hemma hela dagen så är detta inte någon höjdare… Särskilt inte vissa dagar…. Skäms gör jag när han fått en monster utskällning av mig…
Hur känns det om man börjar få magkatarr? Jag har nämligen mått illa i princip hela dagen. Men när jag äter är jag inte sugen och jag har en konstig känsla i magen… jaja, vi får väl se om det blir bättre tills i morgon. Hoppas hoppas hoppas.
Idag har alla Vilmers blodsockervärden legat på det blåa. Det känner jag är en stor lättnad. Vi kanske har fått till en bra nivå… Men vi ska väl inte börja korka upp champagnen än… hehe…
Morgonen började i ett raskt tempo då det var läkarbesök klockan nio. Hon fick många korkade frågor, men svarade på dom som om det inte var det… hahaha. Jag gillar henne skarpt!
Nu blir det lite tv innan kudden väntar. Förresten måste jag ju berätta om när jag skulle in och vila lite tidigare i kväll. Jag slängde mig bokstavligen ner på kudden… Det skulle jag inte gjort… Men jag glömde bort att min sköna mjuka kudde har jag lånat ut till Peter då han köpte en kudde från Ikea

Vårdbidrag

Idag var det inbokade samtalet angående vårdbidrag med försäkringskassan. Suck säger jag bara. I en och en halv timme satt jag och blottade hur vi har det här hemma. Men hon verkade förstående, men ställde massor av frågor som var jobbiga att svara på. Hur har allt förändrats här hemma? Hur mycket uppsyn måste vi ha över honom? Hur mycket sprutor ta han? Hur många blodsockertester tar vi? Vakar vi på nätterna? vad har vi för merkostnader? Vad kostar allt som vi köper extra? Vad gör vi mer av än tidigare? osv. Som tur var hade jag ändå förberett mig väldigt noga och jag har 3 datorskrivna A4 sidor som jag plitat ner merarbete och merkostnader på. Jag kan säg att det var skönt att Peter var hemma och tog barnen. Hade jag behövt göra detta samtidigt som jag hade barnen så hade jag inte fått med hälften. Så om några veckor kommer vi få beslut på hur mycket vi får i vårdbidrag. Förut, innan Vilmer fick diabetes hade jag aldrig hört talas om vårdbidrag. När de berättade om detta på sjukhuset var min första reaktion; Va? Ska jag få pengar för att ta hand om mitt sjuka barn? Jag tycker det är fantastiskt att jag kan få ersättning för att ta hand om honom om jag jobbar och behöver ta ledigt. Men detta!? Helt fantastiskt system. Skönt att man bor i Sverige.
I eftermiddags var det möte med specialpedagogen på förskolan. Hon ville kolla hur det gick med honom på förskolan och vad vi hade för önskemål/krav på resurser. Jag vet att personalen gärna vill ha en person till i gruppen. Inte bara för Vilmers del, men också för andra orsaker. Det var bara till att berätta och yrka på att det behövs 2 ögon och 2 händer till som man kan förlita sig på. Det har pratats om att en av personalen ska gå upp i tid på avdelningen. Men då kan jag tycka att jag inte ser det som en lösning. Det ger inte Vilmer en bättre situation och en säkerhet att en personal kan gå ifrån för att hjälpa honom om han behöver. Det behövs en person till som kan ta de andra barnen då någon behöver hjälpa Vilmer med hans behov. Jag sa också till henne att våra hämtningar och lämningar kommer att ta längre tid. Vi behöver ge personalen en utförligare rapportering vid lämning och dem en utförligare vid hämtning. Det blir helt enkelt längre lämningar och hämtningar än vad många andra föräldrar har.
I morgon ska jag prata med Vilmer om att någon i personalen kommer att ta blodsockret på honom. Vi ska försöka att involvera personalen mer i sticktagningarna.
Nu blir det lite tv innan jag lägger huvudet på kudden.

Vaka i natt…

I natt är det min tur att gå upp. Detta är nog det som tröttar ut en mest. Längtar verkligen till den dagen så vi kommer kunna känna oss så pass trygga med att hans blodsocker är så stabilt på natten att vi slipper gå upp och kolla. Nu till kvällen låg han på 4,7 och egentligen vet vi inte om han är på väg upp eller om han är på väg ner. Ska strax in och kolla läget.
Dagen började inte riktigt som man önskar. Lillebror ställer sig gärna upp på soffkanten för att ta saker på vår byrå. Där stod gårdagens kaffekopp kvar… halv full… Självklart spilldes detta ut… Det hade inte varit så jobbigt i sig om det nu inte varit så att vi tvättat ALLA våra kläder på kvällen i går och att allt låg i högar precis nedanför byrån… Ska kanske vara lycklig för att det inte hamnade på den vita tvätten utan bara på det svarta…
På eftermiddagen i dag åkte vi till Colorama. Vi kollade på lite barntapeter och köpte på oss spackel och lite annat tillbehör så att vi kan börja lite smått när vi hinner och orkar. Alla tre rummen på övervåningen ska tapetseras om. Det vill vi göra så snart vi kan.
Jag märkte idag att jag är på helspänn hela tiden. Vilmer lekte med grannbarnen vid huset idag och såfort han blir ledsen eller arg så är vi där med blodsockmätaren i högsta hugg. Är han låg? Är han för hög? Eller… nä… han blev bara ARG precis som man kan bli om inte får som man själv vill… Ett vanligt fenomen bland barn… så… allt kan inte relateras till hans socker… SÅKLART!
I går, lördag, “glömde” han bort att det var lördag. Och det är ju inte så att vi får för oss att påminna honom heller (hehe…)
En trevlig söndag som kommer avslutas med lite avsnitt av serien New girl. Har ni inte sett den rekomenderar jag er att se den. Men glöm inte att ha skämselkudden beredd! 

Värden på nätterna

Fram tills för 2 nätter sedan har värdena varit för höga eller för låga under nattetid. De senaste två har varit strålande. Jättekul. Det känns som att vi är på rätt köl.
Idag var det inskolning på förskolan igen. Vi skulle äta mat och då ville han inte att vi skulle ta sprutan alls… Jag blir mer och mer övertygad om att det handlar om vad som hände i går vid bordet. Det var ett barn som högt och tydligt markerade att sprutor är någonting som är otäckt och han ville minsann inte titta. Och i går efter förskolan var Vilmer väldigt instabil. Han var helt enkelt ledsen är min gissning. Jag pratade med personalen som var med vid maten igår om att hans humör inte varit på topp efter gårdagen. Och hon påpekade själv att ett barn vid bordet reagerat och om det hade med det att göra. Så, det var inte bara jag som härledde humöret till den incidenten… Idag var inte det barnet där, men Vilmer tyckte det blev jobbigt… Kanske man ska fundera på att inte göra det inför alla andra…? Min och Peters tanke är ju att det inte ska vara någonting att skämmas för och att det ska bli en naturlig del eller ett vardagligt moment för alla. Men vi kanske har fel? Samtidigt vill vi ju inte att Vilmer ska behöva skämmas över sina sprutor… men är det såhär vi får honom att göra det? Vi vill ju väl men kanske tänker vi fel?!
Dagens lunch var soppa och nybakat bröd. Bevisligen var detta INGET bra för hans socker. Det steg upp till 17… Brödet var focaccia. Det är ju en hel del fett i självaste brödet, plus att det blev smör och ost som pålägg. Nu verkar det som att soppa serveras på fredagar och då är vi i regel inte där då jag är föräldraledig. Så problemet uppstår inte förens till våren då jag förhoppningsvis fått ett jobb och båda barnen ska gå de flesta dagarna.
Nu är det läggdags för mig. I morgon är en annan dag. Gör om, gör rätt!

Ett hus rikare

Idag har vi blivit med hus . Vilken lycka!
Mitt i allt som är jobbigt i livet så har vi idag varit på banken och blivit ett hus rikare. Om 1,5 månader så kommer vi definitivt vara installerade i huset och en av våra drömmar har gått i uppfyllelse.
Det känns som att allt kommer kunna bli lite enklare när vi flyttat. Den som väntar på nått gott .
För att fira denna stora dag så har vi bakat lite plommonpaj som jag gjorde av plommon från plommonträdet vid huset. Mysigt. Hoppas att det kommer bli en tradition varje år.
På förskolan i dag ville Vilmer att fröknarna skulle ta blodproven. Och de ville gärna hjälpa till. Det gick jättebra! Vi har också ätit på förskolan för första gången idag. En del barn vid bordet reagerade med att säga att de inte vågade titta. Jag tror Vilmer tyckte det var väldigt jobbigt. Hela eftermiddagen har hans humör varit upp och ner. Gråtit för minsta lilla och inte velat göra någonting. Ibland blir han ju så när blodsockret inte är ok, men det har det varit idag. I morgon ska vi dit igen och hoppas på att det blir bättre då.
Ha en fin kväll!

En bra dag

Idag har det varit en bra dag! Vilmer har varit på förskolan och vi var på skogsutflykt. Jättekul! Barnen letade efter olika djur och Vilmer agerade fotograf. Det roligaste djuret vi hittade var en groda. Eller det var inte bara en groda utan det fanns många. De hoppade runt i gräset i dungen och jag håll mig på avstånd då jag inte är så förtjust i just dem.
Efter förskolan gick vi hem till mormor och morfar. Vilmer tyckte han var såååå bra för att han höll mig i handen hela vägen hem. Hahaha.
Värdena under dagen har legat stabilt och jag är så glad över att han sluppit att rusa varken upp eller ner. En bra dag helt enkelt. Personalen på förskolan har också provat att ta blodsocker på både sig själva och på Vilmer. Det gick också bra. Han sträckte fram handen och lät dem ta sin tid. I morgon ska vi äta och då får vi se hur vi ska göra. Helst vill jag att sprutan ska tas vid bordet. Det ska bli ett naturlig moment för både Vilmer som för de andra barnen att Vilmer behöver ta den. Hur gör man på andra förskolor? Jag sitter också och funderar på hur man ska göra med information till andra föräldrar på förskolan. Personalen undrade om vi ville meddela dom via en lapp eller på ett föräldramöte. Jag blev nog lite ställd för jag hade inte tänkt att det behöver bli så stort… Är det någon förälder som frågar personalen efter att deras barn pratat om att Vilmer tar sprutor så är det inga problem att de berättar det för dom. Det ska inte vara någonting hemligt, men hur brukar man göra i sådana här situationer? Är det ens viktigt att alla vet om de inte kommer upp? Så småning om kommer de ju få veta om det blir kalas eller om barnen bestämmer att de vill leka. Då kommer vi ju berätta…
Nu är det dags för sängen. Godnatt!

Tröttaste mamman ever…

Sitter i fåtöljen med ett glas rött vin vid min sida… Anar förstås att jag inte kommer bli piggare efter det tagit slut… men vad gör det? Natten är snart här och jag ska upp om några timmar och ta sockret.
I mores var jag uppe tidigt så jag missade att äta frukost innan informationsmötet på sjukhuset för nära och kära och personal från förskolan. Sköterskorna och dietisten gav en väl genomförd och gedigen föreläsning om diabetes. Vi kunde ställa frågor och fick goda råd och tips. Även jag som hört allt många gånger fick snappat upp både det ena och det andra.
I morse bad jag Vilmer att kissa på en sockersticka för att se hur mycket socker i urinen han hade. Stickan gav högsta utslag… det var så grönt det kunde bli. Men det viktigaste är att det inte finns ketoner i kroppen hans. Det var det inte. Har man det betyder det att blodet är surt. Det vill vi INTE…
Idag har  vi också varit på leksaksaffären med honom. Nu när det går så bra med sprutorna så har vi lovat honom att vi skulle gå till leksaksaffären. Där skulle han få välja precis vad han ville. Han ville ha Hot wheels tracks… typ… förstår inte riktigt vad det är som är kul. Men han har sysselsatt sig med det ikväll. Elis fick sig också lite leksaker, en liten bil som han så gärna ville ha. Han försökte gå ut ur affären med den innan vi hunnit betala… Sedan var det halva priset på gedigna spadar och krattor. Så det fick det bli till dom. Det blir bra tills vi flyttar ut till huset.
På torsdag så blir Peter och jag fattiga. Då är det bankmöte och vi ska ta vårt första ordentliga lån. Ett par miljoner fattigare helt enkelt. Men jag längtar rejält tills vi flyttar. Det kommer bli så bra för barnen!
Nu ska jag dricka vidare på mitt vin och önskar er en fin kväll.

För tre veckor sedan…

…så satt jag i soffan så här dags och bara grät… Peter var på sjukhuset med Vilmer och jag var dunderförkyld med Elis sovandes i min säng. Själv satt jag i soffan är hemma och tyckte att världen är orättvis. Det tycker jag väl i och för sig nu också. Men det känns ändå lättare. Vi har börjat komma in i en lunk som har jobbat hårt med att få diabetesen som en vana i vardagen. Det är ett hårt jobb men som visar gott resultat dag för dag. Det som är allra svårast just nu är att få en nivå på insulinet som är bra. Idag har kurvan sett ut som en berg och dalbana… Rekyler hit och dit… I morgon är det informationsmöte på sjukhuset med personalen på förskolan och de som vill vara med. Peter är hemma med barnen medan jag följer med. Det kommer bli ett informationsmöte till för personalen på förskolan då inte alla kan gå samtidigt. Efter mötet ska jag och sköterskan sätta oss ner och gå igenom helgen. Hur har det blivit efter det att vi tog bort Levemiret på kvällen….?
I kväll har vi varit i väg och grillat med en god vän och hennes lilla flicka. Och varken Peter eller jag kom i håg att ta med oss dricka till Vilmer…. Helt sanslöst. Han fick en festis av min vän som hade med sig tre stycken. Jättesnällt, men Vilmers socker låg ganska högt redan så vi ville ge honom mer insulin är vad han brukar få på kvällen. Det slutade med lågt socker innan läggdags. Allt känns som ett lotteri…
Nu är jag så trött att jag knappt ser vad jag skriver längre. Sov gott!

Kalas….

Nu har vi varit på Vilmers första barnkalas med diabetes. Att vi som föräldrar skulle följa med båda var för mig ganska självklart om Vilmer skulle kunna gå. Jag hade inte velat stå där själv med 2 barn och en unge som vägrar ta sprutor samtidigt som jag måste bestämma mig för hur mycket som ska ges. Hur mycket kommer han att äta? Hur kommer det påverka sockret om han har si och så högt/lågt innan maten. I samråd med sköterskorna och även läkaren på sjukhuset hade vi bestämt att han skulle få sprutan efter vi ätit för att veta hur mycket han åt. Det glömde vi bort. Det är väl bara så att vi har fått in vanan att ge sprutan före och inte efter så det bara gick av farten. Positivt? Tja, det måste man väl säg. Vi har fått in det som en del i vår vardag helt enkelt…
Men hela eftermiddagen har han legat högt, men inte skyhögt. Så med facit i hand så kanske man kan ge oss ett godkänt i betyg.
I morgon börjar vi Idrott som aktivitet. Jag fick ett mail från organisationen om att terminstarten är denna veckan. Jag hade såklart glömt bort det om det inte varit för påminnelsen. Det ska bli roligt att han ska få börja på någonting sådant här efter flytten. I Göteborg gick han på gymnastik men detta året fick han välja mellan idrott eller gymnastik. Han ville prova idrott. Dock är han väldigt orolig över att vi inte kommer vara med mer än de första gångerna som en inskolningsperiod. Det är jag också om jag ska vara ärlig. Hade ni vågat lämna ert barn själva så snart efter ni fått er diagnos? Jag får allt ta och prata med personalen. Det kan ju faktiskt hända att de inte heller vill att man går, utan att man har honom under uppsikt själv. Vi får helt enkelt se.
Nu ska vi se på lite tv innan det blir tidigt säng gång för mig då jag ska upp i natt för att ta sockret…
God kväll!

3 veckor har gått…

Nu har det nästan gått tre veckor sedan vi fick diagnosen diabetes typ 1. Det har varit en resa som har innehållit, tårar, oro, rädsla, irritation, aggressivitet, men även insikt, förståelse, kunskap, bildning, nya kontakter. Från första början var livet botten, men har börjat att återhämta sig och chocken har börjat att lägga sig.
I dag ska vi på Vilmers första barnkalas efter att han fått diagnosen diabetes typ 1. Det kommer bjudas på korv med bröd och marängsviss till efterrätt. Sprutproceduren kommer se lite annorlunda ut. Eftersom marängsviss är så sött så ska sprutan tas efter vi har ätit den för att vi ska kunna mota en topp. Ännu en ny lärdom i vårt liv. Det kommer med stor sannolikhet att bli annorlunda på hans kurva. Men då vet vi ju till nästa gång och kommer kunna korrigera det då (förhoppningsvis).
Nu är potatisen strax fördig så vi kan äta lunch och jag ska duka.
Kanske orkar jag skriva i kväll igen för att plita ner hur det gick på kalaset.
Morsning korsning!

Finbesök från Stockholm

Idag har sprutorna gått att ta när han får bestämma hur mycket vi ska räkna till. Idag på morgonen ville han att jag skulle räkna till 100. Suck tänkte jag för mig själv… men började räkna. Han satt och skrattade (det gick undan om man säger så) när jag sluddrade fram alla tal upp till hundra…. och så stack jag honom. Han avslutade med att berätta att det faktiskt inte gjorde ont. Tyvärr gick det inte alls lika bra till lunchen. Men tillslut så bestämde han att jag skulle räkna till 40 (mycket bättre ).
Vi har fått besök av Peters syster Lisa idag. Hon ska vara och hälsa på oss hela helgen. Så mysigt att få ha henne här. Hon är väldigt intresserad och villig att lära sig om allt som rör diabetesen. Hon insisterade till och med på att hon ville följa med på läkarbesöket på sjukhuset i dag. Redan första dagen här har hon hunnit att prova på att ta blodsockret på sig själv och dessutom sprutan i magen (testpatronen i såklart). Vilmer har hjälpt till och visa hur det fungerar och han försökte till och med på att ta sockret på henne. Alla värden var perfekta! hihihi.
I kväll har vi ätit tacos och yoghurt dessert. Vi hade hallon i frysen som jag tinade i micron så de blev rumstempererade. La ett litet lager i botten på martiniglas och hälde på lite naturell yoghurt från märket Hjordnära. Sedan ringlade jag lite god honung. Ovan på blev det sedan ett lager med rostade solroskärnor och valnötter som fått rosta i en stekpanna. När nötterna/kärnorna var rostade tog jag lite honung för att söta till dem lite. Ovan på lagret med nötterna/kärnorna blev det ett sista lager med yoghurt, hallon ovan på och nötterna/kärnorna överst som jag sedan rev lite vit choklad över. Vilmer gillar inte nötterna och den vita chokladen tyckte jag inte att han skulle äta så mycket av så han fick mindre än oss vuxna. Men han tyckte det var jättegott! Det gjorde jag också .

Nu ska vi fortsätta att mysa med fina Lisa. Ha en fin fredagkväll!

Som jag förutsett

Det är nog tyvärr så att mitt humör är duktigt beroende på hur mycket eller lite jag får sova… I natt var jag uppe 2 gånger… och jag är ganska lätt irriterad om man säger så. Om jag inte ska tjata om mig utan om min son så har det gått väldigt bra att ta sprutorna för mig idag. I morse skulle Peter iväg till jobbet vid sju och passade på att ge honom Levemiret (det långverkande insulinet) innan han gick. Då sov Vilmer. När det var dags för frukost så började han med att han INTE ville ta i rumpan. När jag berättade att han inte behövde göra det i dag så blev reaktionen ett stort JIPPIE! Jag kunde inte annat än att le stort! Sedan har jag berättat (påhittat, men det vet ju inte han) om en flicka som också tycker sprutorna är otäcka, men hon har kommit på ett bra sätt att ta sprutorna som fungerar för henne. Hon lyfter tröjan på magen och trär den över huvudet, sen säger hon klara färdiga gå och så tar hennes föräldrar sprutan på henne. Vilmer har inte anammat detta försök då jag “passat på” att fråga honom om han vill prova hennes metod. Men i dag på morgonen så sa han att han ville göra som den där flickan jag berättat om. Och under 15 sekunder så hade vi tagit sprutan. Riktigt så bra gick det tyvärr inte till lunchen, men ändå helt ok.
Idag har vi varit på förskolan för inskolning. Det har gått superbra där också. Hade det inte varit för diabetesen så hade jag nästan kunnat med att gå redan idag. Jag existerade inte mer än under samlingen för Vilmer. Han går och frågar fröknarna och ber dom om hjälp med olika saker. Känns som ett väldigt bra ställe måste jag säga. Personalen är supergoa. Det finns även en manlig personal och det är ett stort plus i kanten, i alla fall efter vad jag ser idag. Han är bara en vikarie, men kommer vara där hela terminen som det ser ut nu.
När vi kom hem i eftermiddags så ville Vilmer inte äta mellanmål… Det var med största sannolikhet för att han inte ville ta sprutan i magen. Blodsockret låg väldigt bra så efter konsultation med diabetessköterskan så slapp han äta. Jag har ju fått för mig att det är viktigt att han äter mellanmål just för diabetesen. Men sköterskan menade att om han inte är hungrig så är han ju inte det… Dock tror jag ju som jag sa nyss om att det mest handlade om att han inte ville ha en spruta.
Jag hoppas morgondagen blir lika lätt som idag med sprutorna.
Nu ska jag titta på Gordon…

Första dagen…

… på nya förskolan är då gjord. Det gick jättebra. De valde att låta några barn vara inne och visa Vilmer förskolan. Och två av dem kände Vilmer redan. Han fann en tjej som är ett år äldre som han efteråt sa att han gillade. Det är tydligen någonting med äldre tjejer helt enkelt . I Göteborg var hans bästa kompis en tjej som är 1 år äldre än honom. hihihi. Barnen lekte och visade och berättade massor för Vilmer, men efter en stund hittade han nopper som han fastnade i och ville leka med. De andra barnen hakade på och tyckte också det var kul. Så där satt 5 barn och lekte med nopper medan vi vuxna satt och pratade med pedagogerna. Förskolechefen var också med vilket från första början kändes lite överdrivet från min sida (när vi fick veta det för någon vecka sedan), men det var avslappnat och hon var lika nyfiken som pedagogerna om vad vi berättade. På tisdag kommer sjukhuset att ha en introduktion för dom och våra nära och kära. Då kommer diabetessköterskan och dietisten att berätta och visa om mat och sprutor. Jag eller Peter kommer också att vara med för att ta del av den informationen som ges. Efter ett litet tag gick barnen ut för att leka och vi vuxna satt inne och fortsatte att prata. Det kändes så skönt att de fick se vilken lättsam och självgående kille Vilmer är.
På fredag skulle personalen ha möte med elevhälsan angående eventuell resurs i gruppen. Sjukhuset envisas med att vilja kalla det för en assistent. Jag tycker det är helt fel ordval. Det personalen behöver är inte en assisten till honom. De behöver en resurs till gruppen för att DOM ska kunna hjälpa Vilmer när han behöver. Då ska resursen kunna vara där för att ta de andra barnen i stället. Det handlar ju bara om ca 10 minuter i stöten. Men att behöva någon som ska sitta med Vilmer hela tiden är inte något vi behöver. Personalen ska kunna ge Vilmer sitt behov när det behövs precis DÅ det behövs utan att behöva känna att de lämnar någon i sticket. Vi får väl se vad Elevhälsan säger…
Hemma i huset har vi fått planterat om lite buskar också. Det blev bra!
När klockan närmade sig halv fem kom grannen över och knackade på. Han ville leka med Vilmer. Det var väldigt roligt och uppskattat. Jag känner att när vi får flyttat till huset kommer livet bli så mycket lättare. Vi kan vara ute när vi vill, Vilmer kan leka med kompisar och vi har en trädgård.
Idag känns livet lite lättare igen. Får se hur jag känner mig i morgon då det är min tur att vaka Vilmer i natt. Har nog sett ett tydligt mönster på sömnbrist och dålig dag dagen efter… …

Dålig dag…

Idag har varit en jobbig dag. Jag är less på diabetesen och känner för första gången i mitt liv att det ska bli skönt när Vilmer börjar förskolan. Förut har jag velat att han ska gå på förskolan för sin skull. Att få träffa kompisar och få det som jag inte kan ge honom hemma på samma sätt. Exempelvis den sociala biten. Men nu känner jag att om jag får 15 h i veckan som ett avbrott från diabetesen så är det skönt. Självklart är det inte så att jag kommer koppla bort det helt, men jag behöver inte tänka på tider, sprutor och värden för en stund. Känner jag mig rätt så kommer jag bära med mig min mobil HELA tiden OM det är så att förskolan ringer och behöver hjälp eller råd om någonting. För tillfället ligger detta FLERA veckor framöver då inskolningen inte börjar förrän i morgon och sedan kommer vi ta inskolningen i ett väldigt långsamt tempo. Både vi och personalen måste känna sig trygga. Frågan är hur lång tid det kommer ta innan han accepterar att vi tar sprutorna på honom. Jag var nere på mottagningen på sjukhuset idag för att hämta lite intyg och passade på att prata lite med sköterskorna. De sa att i många fall kan sticktagningen bli lättare när barnen kommer till förskolan. Det är för att de då inte kommer ha tiden att känna efter då de bara vill få det överstökat för att kunna fortsätta leka med sina kompisar. Vi kan ju alltid hoppas på det!
Nu ska vi hälla i Vilmer lite mjölk då han bara ligger på 5,4 innan han ska sova. Det är en bra siffra men kan ändå tycka att det är aningen lågt precis innan natten.
Ha en fin kväll.

Läkarbesök

Godkväll.
Dagen började med ett läkarbesök. Vilmer fick visa sin mage och rumpa. Vi tar tydligen sprutorna för mycket på samma ställe. Han har börjat få knölar… Jag trodde verkligen att vi varierat oss massor, men bevisligen inte. Jag har ju berättat för er att han dippat mycket de senaste dagarna vilket har gjort att vi haft en hel del med kontakt med vården för att hjälpa oss att ställa in det rätt. Även idag fick vi nya doser att rätta oss efter. Så vid både lunch och middag har vi nu det lägsta man kan ha, 0,5 enheter. Så det känns så tramsigt att vi ska behöva genomgå tortyren med sprutorna. Vilmer tycker det är sååååå jobbigt och jag mår skit, rent ut sagt, när jag ska tvinga mig på honom. Det känns som ett övergrepp… Men han MÅSTE ju ha det för att må bra så… Som jag nämnt i något inlägg tidigare har Vilmer blivit helt fascinerad av Pokemon. Peter och jag har hittat så pokemon djur på tradera som man kunde köpa i ett paket. Tror bestämt att det var 60 stycken figurer som var 3-4 cm stora. Hade inte dessa varit en bra morot? Han får en figur för varje stick han får. Av någon anledning berättade vi detta för läkaren och det verkade som hon egentligen inte tyckte det var en bra idé… Hon menade på att det var bättre att ge belöning i andra sammanhang för att detta är någonting han måste göra ändå. Jag vet inte vad som är rätt. Belöningssystemet har fungerat i andra situationer. Fast detta kanske är som hon säger. För vad händer efter 60 stick? Kommer det återgår till hur vi har det idag?! Hur gör andra för att barnen ska acceptera att de ska stickas 20 gånger om dagen? Som tur är det ingen fight med blodsockersticken som vi faktiskt gör flest gånger om dagen. Minst 10 blodsocker tagningar per dygn…
Idag har också varit första gången jag varit utan Peter några timmar. Vi ska prova på att han är på jobbet 50 procent 2 veckor. Men vi har uppbackning med att läkaren har skrivit vård av sjukt barn i två veckor till. Så skulle det vara så att jag inte klarar av det själv här hemma så kan han komma hem med gott samvete.
Nu ska jag se lite på tv och sedan somna i tid. I natt är det min tur att gå upp och ta blodproverna. *jäsp*

Sömnbrist

I natt när jag gick upp för att kolla Vilmers blodsocker låg det på 4,3. Så jag väckte honom och gav honom mjölk. Att gå upp på nätterna har aldrig varit något jag klarar av bra. Men måste man så måste man. Men att få i Vilmer mjölk i sovande tillstånd är ingenting som är lätt. Det resulterade i att jag fick i honom 4 klunkar. Eftersom jag med största sannolikhet inte skulle klara av att vakna av väckarklockan 1,5 timme senare valde jag att vara vaken. De fyra klunkarna gav resultat trotts den sparsamma mängden och vågade somna. Det var dock tufft att vakna på morgonen istället. Peter är hemma och visste att jag varit vaken under natten så han tog hand om alla sysslorna på morgonen själv. Skönt med sovmorgon! Dock har vakandet satt sina spår fast jag fick sovmorgon. När jag väl pallade mig upp på morgonen mådde jag inte bra… Ska det vara så här de närmaste åren?! Ständig oro?! Min gissning är; ja, mer eller mindre. Men när kan man sluta att behöva ställa klockan på nätterna?
Efter lunch åkte vi ut till huset och planterade barnens present från mormor och morfar, ett äppelträd. Vilmer har hjälpt till med att gräva, vattna och fylla på med jord. Det blev JÄTTEBRA! Till och med Elis hjälpte till! Han är bara 14 månader men han förstod hur man skulle göra och härmade efter Vilmer och Peter. Jättekul! Han såg så söt ut. Efteråt orkade vi rensa i rabatten också. Vi tog bort två stora taggiga buskar och nästa gång vi åker dit ska vi plantera ner en fin rosenbuske med gula rosor på. Den ska tydligen lukta jättegott. Dessutom fick jag förberett för att få ordning på björnbärsbusken. Idag växer den jämnt längs marken…Jag ska försöka få upp den på en spaljé.
Vi kommer ha en del fruktträd i trädgården. Det får mig att fundera på hur mycket han kommer nalla utan vår vetskap. En del gissar jag och vad kommer då hända med sockret? Det är många frågor och orosmoment som poppar upp då och då… Men det ger väl sig så småningom…
Nu ska jag ta igen den förlorade sömnen från förra natten. I natt ska jag be Peter gå upp och ta blodsockret. Godnatt!

Lördagsgodis…

Denna dagen har också varit svajig. Ringde till Helsingborgs barnavdelning då Ängelholms bara har öppet vardagar… Vi ska sänka insulinet ytterligare.
I eftermiddags var vi i Hembygdsparken med barnen. Dagen är som ni vet lördag. Vad är det man får äta då? Jo såklart är det godis… Vanligtvis går vi till en speciell godisaffär och köper Vilmers godis. Vi köper aldrig godis på Ica eller någon annan matvarubutik utan har valt att vi går till en godisaffär. Det är väl lite lättja för oss föräldrar så vi slipper tjatet i affären om att han vill ha godis. Det har också gett resultat, för han vet att vi bara köper godis i godisaffären . Men hur som helst. Nu är det viktigt att vi inte köper för mycket för hans socker så därför valde vi att köpa godiset i kiosken i parken. Det är inget stort godisutbud så det Så lycklig gick han där ifrån med en Zoo tablettask och en lite klubba. Lillebror Elis blev väldigt avundsjuk… men han bjöd med sig av både tablettasken och klubban, Vilmer är nog världens bästa storebror.
Nu ska jag fortsätta titta på Heartbreakehotell…

En paus

Kvällen har varit barnfri… Peter och jag vågade oss på att gå på bio efter att alla sprutor var tagna ikväll samt att sockret verkade ha stabiliserat sig. Det var  3.3 innan kvällsmackan till 8.4. Det var bra. Men för att hinna i tid till bion fick vi ta cyklarna. Det var många år sedan som jag cyklade nu. Det har allt varit till att gå med barnvagn eller ta bil. När vi flyttar till huset kommer det bli mycket mer cykel. Kul.
Bion vi såg var tvunget att förberedas redan i går kväll. Var tvungen att se filmen före. Filmen på biografen var den tredje filmen om Batman. INTE my cup of tea om man säger så. Men den var faktiskt helt ok. Helt klart över förväntan. Men jag kan inte förstå varför de jämnt ska ha så hög volym. Jag glömde mina bra öronproppar hemma, så jag fick improvisera mig till ett par gjorda av näsdukspapper… hihi…
I morse skulle vi till Vilmers kommande förskola för att delta i gruppfotograferingen. Bilderna kommer bli jättefina. Eftersom Vilmer aldrig träffat fröknarna tidigare och inte kände igen mer än 2 av barnen så blev han jätteblyg. Såklart! Peter ville han inte släppa. Men eftersom vi vet att han är väldigt pappig så bytte vi. Peter gick iväg och jag försökte få Villmer att sätta sig ner. Tillslut gick det jättebra! Sedan bjöds vi in för att leka lite på gården och så pratade jag endel med personalen. Det visar sig att personalen inte är helt ovetandes eller okunnig inom området då den enas man hade diabetes. Så hon fick mig att känna mig mycket lugnare. Hon menade på att hon inte behöver lägga ner något engagemang i sin mans diabetes och tyckte inte hon kunde något. Men jag tänker att om man har någon som har det så nära in på en i vardagen så lär man ju ha snappat upp både det ena och det andra. Dessutom är det inte någonting som skrämmer henne. Så som sagt, jag är MYCKET lugnare. Det kommer verkligen lösa sig! Vilmer lekte dessutom på bra ute på gården. Han gungade med några barn och lekte i sandlådan och cyklade. Så hade det inte varit för den dumma diabetesen hade jag gissat på att inskolningen lätt hade gått på en vecka. MAX! Efter förskolan åkte vi hem till mormor och morfar. Elis var där och lekte undertiden vi var på förskolan. Vi åt lunch hos dom och åkte sedan hem för att förbereda inför kvällen. Vi skulle bjuda mamma och pappa på havskräftor och räkor. Så jag har bakat potatis och lökpaj och gjort en dill aioli. Det blev jättegott! Tyvärr gick det nog inte hem för Vilmers del. Jag trodde att brödet som var till och pajen skulle ge balans till den minskade insulinmängden som vi ordinerats från och med idag. Dock blev sockret väldigt lågt även denna kvällen. Så det fick bli en kvällsmacka igen, men utan insulin. I går natt var jag uppe 2 gånger för att ta sockret. I kväll låg sockret ändå ganska så hyfsat så vi har besämt att det räcker med att gå upp 1 gång. Så i morgon kanske jag inte är lika trött som jag varit i dag. Med detta sagt så slänger jag in handduken och sluter ögonen. Godnatt!