…så satt jag i soffan så här dags och bara grät… Peter var på sjukhuset med Vilmer och jag var dunderförkyld med Elis sovandes i min säng. Själv satt jag i soffan är hemma och tyckte att världen är orättvis. Det tycker jag väl i och för sig nu också. Men det känns ändå lättare. Vi har börjat komma in i en lunk som har jobbat hårt med att få diabetesen som en vana i vardagen. Det är ett hårt jobb men som visar gott resultat dag för dag. Det som är allra svårast just nu är att få en nivå på insulinet som är bra. Idag har kurvan sett ut som en berg och dalbana… Rekyler hit och dit… I morgon är det informationsmöte på sjukhuset med personalen på förskolan och de som vill vara med. Peter är hemma med barnen medan jag följer med. Det kommer bli ett informationsmöte till för personalen på förskolan då inte alla kan gå samtidigt. Efter mötet ska jag och sköterskan sätta oss ner och gå igenom helgen. Hur har det blivit efter det att vi tog bort Levemiret på kvällen….?
I kväll har vi varit i väg och grillat med en god vän och hennes lilla flicka. Och varken Peter eller jag kom i håg att ta med oss dricka till Vilmer…. Helt sanslöst. Han fick en festis av min vän som hade med sig tre stycken. Jättesnällt, men Vilmers socker låg ganska högt redan så vi ville ge honom mer insulin är vad han brukar få på kvällen. Det slutade med lågt socker innan läggdags. Allt känns som ett lotteri…
Nu är jag så trött att jag knappt ser vad jag skriver längre. Sov gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar