Nu har det nästan gått tre veckor sedan vi fick diagnosen diabetes typ 1. Det har varit en resa som har innehållit, tårar, oro, rädsla, irritation, aggressivitet, men även insikt, förståelse, kunskap, bildning, nya kontakter. Från första början var livet botten, men har börjat att återhämta sig och chocken har börjat att lägga sig.
I dag ska vi på Vilmers första barnkalas efter att han fått diagnosen diabetes typ 1. Det kommer bjudas på korv med bröd och marängsviss till efterrätt. Sprutproceduren kommer se lite annorlunda ut. Eftersom marängsviss är så sött så ska sprutan tas efter vi har ätit den för att vi ska kunna mota en topp. Ännu en ny lärdom i vårt liv. Det kommer med stor sannolikhet att bli annorlunda på hans kurva. Men då vet vi ju till nästa gång och kommer kunna korrigera det då (förhoppningsvis).
Nu är potatisen strax fördig så vi kan äta lunch och jag ska duka.
Kanske orkar jag skriva i kväll igen för att plita ner hur det gick på kalaset.
Morsning korsning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar