tisdag 11 september 2012

Tröttaste mamman ever…

Sitter i fåtöljen med ett glas rött vin vid min sida… Anar förstås att jag inte kommer bli piggare efter det tagit slut… men vad gör det? Natten är snart här och jag ska upp om några timmar och ta sockret.
I mores var jag uppe tidigt så jag missade att äta frukost innan informationsmötet på sjukhuset för nära och kära och personal från förskolan. Sköterskorna och dietisten gav en väl genomförd och gedigen föreläsning om diabetes. Vi kunde ställa frågor och fick goda råd och tips. Även jag som hört allt många gånger fick snappat upp både det ena och det andra.
I morse bad jag Vilmer att kissa på en sockersticka för att se hur mycket socker i urinen han hade. Stickan gav högsta utslag… det var så grönt det kunde bli. Men det viktigaste är att det inte finns ketoner i kroppen hans. Det var det inte. Har man det betyder det att blodet är surt. Det vill vi INTE…
Idag har  vi också varit på leksaksaffären med honom. Nu när det går så bra med sprutorna så har vi lovat honom att vi skulle gå till leksaksaffären. Där skulle han få välja precis vad han ville. Han ville ha Hot wheels tracks… typ… förstår inte riktigt vad det är som är kul. Men han har sysselsatt sig med det ikväll. Elis fick sig också lite leksaker, en liten bil som han så gärna ville ha. Han försökte gå ut ur affären med den innan vi hunnit betala… Sedan var det halva priset på gedigna spadar och krattor. Så det fick det bli till dom. Det blir bra tills vi flyttar ut till huset.
På torsdag så blir Peter och jag fattiga. Då är det bankmöte och vi ska ta vårt första ordentliga lån. Ett par miljoner fattigare helt enkelt. Men jag längtar rejält tills vi flyttar. Det kommer bli så bra för barnen!
Nu ska jag dricka vidare på mitt vin och önskar er en fin kväll.

2 kommentarer:

  1. Vill bara informera om att det finns människor med diabetes som blivit bättre. Läs deras berättelser på http://testimonyinfo.se/tag/diabetes/
    MVH,
    Anders

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för tipset. Hoppas på att det blir det... //Anja

      Radera