Vårdbidrag

Idag var det inbokade samtalet angående vårdbidrag med försäkringskassan. Suck säger jag bara. I en och en halv timme satt jag och blottade hur vi har det här hemma. Men hon verkade förstående, men ställde massor av frågor som var jobbiga att svara på. Hur har allt förändrats här hemma? Hur mycket uppsyn måste vi ha över honom? Hur mycket sprutor ta han? Hur många blodsockertester tar vi? Vakar vi på nätterna? vad har vi för merkostnader? Vad kostar allt som vi köper extra? Vad gör vi mer av än tidigare? osv. Som tur var hade jag ändå förberett mig väldigt noga och jag har 3 datorskrivna A4 sidor som jag plitat ner merarbete och merkostnader på. Jag kan säg att det var skönt att Peter var hemma och tog barnen. Hade jag behövt göra detta samtidigt som jag hade barnen så hade jag inte fått med hälften. Så om några veckor kommer vi få beslut på hur mycket vi får i vårdbidrag. Förut, innan Vilmer fick diabetes hade jag aldrig hört talas om vårdbidrag. När de berättade om detta på sjukhuset var min första reaktion; Va? Ska jag få pengar för att ta hand om mitt sjuka barn? Jag tycker det är fantastiskt att jag kan få ersättning för att ta hand om honom om jag jobbar och behöver ta ledigt. Men detta!? Helt fantastiskt system. Skönt att man bor i Sverige.
I eftermiddags var det möte med specialpedagogen på förskolan. Hon ville kolla hur det gick med honom på förskolan och vad vi hade för önskemål/krav på resurser. Jag vet att personalen gärna vill ha en person till i gruppen. Inte bara för Vilmers del, men också för andra orsaker. Det var bara till att berätta och yrka på att det behövs 2 ögon och 2 händer till som man kan förlita sig på. Det har pratats om att en av personalen ska gå upp i tid på avdelningen. Men då kan jag tycka att jag inte ser det som en lösning. Det ger inte Vilmer en bättre situation och en säkerhet att en personal kan gå ifrån för att hjälpa honom om han behöver. Det behövs en person till som kan ta de andra barnen då någon behöver hjälpa Vilmer med hans behov. Jag sa också till henne att våra hämtningar och lämningar kommer att ta längre tid. Vi behöver ge personalen en utförligare rapportering vid lämning och dem en utförligare vid hämtning. Det blir helt enkelt längre lämningar och hämtningar än vad många andra föräldrar har.
I morgon ska jag prata med Vilmer om att någon i personalen kommer att ta blodsockret på honom. Vi ska försöka att involvera personalen mer i sticktagningarna.
Nu blir det lite tv innan jag lägger huvudet på kudden.